072 – 308 18 86 johan@matchenmotcancer.se

Matchen mot Cancer 2018

 

Golf på Åkersberga GK, 9 juni

Profiler 2018

Andreas Johansson

Andreas Johansson började sin ishockeybana I Hofors och debuterade i klubbens div 2-lag redan som 14-åring säsongen 1987-88. Efter att ha flyttat till spel i Falu IF under 2 säsonger och ett mycket bra JEM 1991, med fem mål på lika många matcher så gick resan vidare till Färjestads BK och Elitserien.

Johansson spelade 4 säsonger där och avslutade med att VM debutera i Globen-VM 1995. Andreas togs också ut i Sveriges All star team säsongen 1994-95. Andreas spelade totalt 104 landskamper fördelat på 4 VM, 1 OS och 2 World cup.Han spelade även Junior-VM 2 ggr.

Efter VM 1995 skrev Andreas ett 3-års kontrakt med New York Islanders. Efter en tuff ansiktsskada så blev det mestadels spel i IHL där han blev mästare ihop med Tommy Salo.

Totalt spelade Andreas 8 säsonger i Nordamerika och gjorde 20 mål 2 ggr på dessa år.

Andreas spelade även 2 säsonger i Ryssland och 3 säsonger i Schweiz.

 Idag är Andreas Head.coach i Modo Hockey. Han har även varit Head.coach i Södertälje,HV-71 samt assisterande tränare i Modo och Färjestad.

 Andreas föreläser också om Träning-Motivation-Inspiration-Medgång-Motgång.

Gabriel Landeskog

Vi är otroligt glada över att kunna Presentera vår nästa spelare som är: Gabriel Landeskog!

Gabriel Ingemar John Landeskog, född den 23 november 1992 i Stockholm, är en svensk ishockeyspelare och lagkapten i NHL-klubben Colorado Avalanche. Han är son till den förre Hammarby-backen Tony Landeskog och hockeyfostrad i Hammarby IF och Djurgårdens IF. Syskon, Beatrice och Adam Landeskog. Landeskog är en tufft spelande, offensivt skicklig ledarfigur som även kan ta ansvar för defensiven. Jämte backarna Erik Karlsson och Oliver Ekman Larsson räknas Landeskog till de mest framträdande 90-talisterna inom svensk ishockey.

Landeskog debuterade med det svenska landslaget i april 2012 och vann året därpå VM-guld. 2014 var han med i det Tre Kronor som tog silver under de Olympiska spelen i Sotji och 2017 var det åter dags för VM-guld

Anders Holmertz med sin medaljskörd från OS 1992. Två silver- och en bronsmedalj blev facit därifrån.

Patrick Chelin

Dagens andra Profil är

Patrick Cehlin, född 27 juli 1991 i Stockholm, är en svensk professionell ishockeyspelare som spelar för Luleå HF i SHL.

Karriär[redigera | redigera wikitext]

Patrick Cehlin har tidigare spelat som forward för Djurgårdens IF från säsongen 2009/2010 till 2011/2012. Cehlin tingades av Nashville Predators som nummer 126 i den sjätte rundan av NHL-draften 2010. Han medverkade under junior-VM 2011, där han gjorde 6 poäng på lika många matcher.

Fredrik Claesson

Fredrik Claesson, född 24 november 1992 i Västerhaninge, är en svensk ishockeyspelare. Claesson spelar back i Binghamton Senators och har tidigare även spelat med Hammarby IF och Djurgårdens IF. Vid NHL-draften 2011 valdes han som 126:e spelare totalt av Ottawa Senators. Han var med i det svenska lag som vann guld vid Junior-VM 2012.

Claesson började spela hockey i Haninge HF och flyttade senare till Hammarby IF för att spela i klubbens ungdomsorganisation.[1] Han gjorde även två framträdanden i klubbens a-lag i Hockeyallsvenskan under säsongen 2007-08. Säsongen därefter flyttade Claesson flyttade till Djurgården där han spelade i Djurgårdens J18- och J20-lag. Han representerade också Stockholm i TV-pucken 2008.

Claesson gjorde sin Elitseriedebut i Djurgårdens premiärmatch för säsongen den 16 september 2010 mot HV71.[2] I oktober 2010 förlängde han sitt kontrakt med ytterligare två år.[3] Han gjorde sitt första mål i Elitserien den 11 december 2010 borta mot Modo Hockey.[4][5]

Efter att ha blivit vald som 126:e spelare totalt i NHL Entry Draft 2011 av Ottawa Senators tecknade Claesson ett treårigt kontrakt på ingångsnivå med NHL-klubben den 10 maj 2012. Han inledde säsongen 2012-13 med Senators AHL-lag Binghamton Senators.[6] I juni 2015 skrev Claesson på ett ettårigt tvåvägskontrakt med Senators.[7] Den 30 december 2015 blev Claesson uppkallad till NHL för första gången och gjorde sin debut samma dag mot New Jersey Devils.[8] Den 8 mars 2017 gjorde Claesson sitt första NHL-mål, detta på Kari Lehtonen i Dallas Stars.[9]

Henrik Strömblag

Henrik Strömblad, född 6 maj 1965, är en sportkommentator från Spånga i Stockholms kommun som arbetar för Viasatkoncernens kanaler och kommenterar nästan uteslutande fotboll. Han kommenterar ofta Champions League-finalerna och landslagets kvalmatcher. Han är numera bosatt i Stockholmsförorten Vällingby.

I EA Sports TV-spel FIFA 07, FIFA 08, FIFA 09, FIFA 10, FIFA 11, FIFA 12 och FIFA 13 är Strömblad kommentator med Glenn Hysén vid sin sida.

Strömblad fostrades som spelare i IF Brommapojkarna under tonåren där han fram till 20-årsåldern var med i A-lagstruppen, och även till viss del i svenska landslagets reservtrupp, som målvakt. Därefter blev han speaker i Brommapojkarna som ledde till dagens karriär som kommentator i TV, och har alltid arbetat i klubben (för närvarande tränare i ett ungdomslag).

Greg Poehler

Gregory Milmore “Greg” Poehler, född 11 oktober 1974 i Newton i Massachusetts, är en amerikansk skådespelarekomikermanusförfattare och regissör.[1]

Poehler gjorde sin debut som skådespelare, regissör och manusförfattare till den svensk-amerikanska serien Welcome to Sweden, vars första säsong började sändas på TV4 i mars 2014. Serien sänds även på NBC i amerikansk TV från juli 2014.[2] Han är yngre bror till komikern och skådespelerskan Amy Poehler.[3] Han arbetade tidigare som advokat och är idag bosatt i Stocksund i Danderyds kommun.

Bengt-Åke Gustafsson

Bengt-Åke Gustafsson, född 23 mars 1958 i Karlskoga, är en svensk före detta professionell ishockeyspelare. Sedan 1997 arbetar han också som tränare. Säsongen 2014/15 tränade han SCL Tigers som vann schweiziska Nationalliga B och kvalificerade sig till Nationalliga A.

Gustafssons spelarkarriär
Gustafsson blev världsmästare som spelare 1987 och 1991. Han representerade Sverige i åtta stora turneringar: ett OS, fem VM och två Canada Cup. Totalt spelade han 117 A-landskamper.

I Sverige spelade han för KB Karlskoga, Färjestads BK samt Bofors IK. I NHL var han en av Washington Capitals ledargestalter under 1980-talet och 1990-talet med totalt 555 poäng, fördelat på 196 mål och 359 assist, på 629 grundspelsmatcher. Gustafsson är också femfaldig österrikisk mästare med VEU Feldkirch och vann 1998 EHL med samma lag.

1987 fick han Svenska Dagbladets guldmedalj genom sitt deltagande i Tre Kronor. Som tränare ledde Gustafsson Färjestad till SM-guld 2002 och blev historisk när han 2006 blev den förste tränare någonsin som har fört ett ishockeylag till både OS- och VM-guld på en och samma säsong. 14 februari 2005 tog han över posten som förbundskapten för Tre Kronor, en post som han behöll till den 23 maj 2010, då Tre Kronor spelade bronsmatchen mot Tyskland i VM 2010, som svenskarna vann med 3–1.[2]

Han tilldelades 2006 Tidningarnas Telegrambyrås idrottsledarpris (TT:s idrottsledarpris). I januari 2007 förlänades han Konungens medalj av 8:e storleken i högblått band.[3] 15 januari 2007 mottog han priset som 2006 års svenska ledare. Gustafsson blev invald i Svensk ishockeys Hockey Hall of Fame 2013.

Jens Bergenström

Jens Bergenström, född 12 september 1980 i Borlänge, är en svensk före detta ishockeyspelare (forward). Bergenström fick sitt genombrott på elitnivå i Mörrums GoIS IK säsongen 20032004 då han vann målligan i Allsvenskan efter att ha svarat för 31 mål på 45 matcher.

Redan samma säsong testades Bergenström av sin nuvarande klubb Leksands IF i 3 matcher. De följande två säsongerna tillhörde sedan Bergenström Leksands IF. Efter degraderingen till Allsvenskan prövade emellertid Bergenström på spel i finländska FM-ligan med SaiPa. Tiden i SaiPa blev högst kortvarig, Bergenström återvände nämligen till Leksands IF redan ett halvår senare. Efter säsongen 2014-2015 valde han att avsluta karriären

Mats Ulander

Förre detta Ishockey spelare i AIK och god vän med The Great one

Peter Jihde

Peter Jihde, född 12 juli 1971 i MalmöMalmöhus län, är en svensk sportreporter och programledare i TV. Han är bror till innebandyspelarna Niklas Jihde och Johan Jihde samt sportjournalisten Patrik Jihde.

Biografi

Bakgrund

Under uppväxten flyttade Jihde till Moheda och senare till Växjö, där han arbetade som brödbud innan han började som sportkommentator på Sveriges Radio. Han var även reseledare för Fritidsresor. Under 1994 ledde han tillsammans med Rickard Sjöberg ungdomsprogrammet Snack där Ma Non Troppo var husband och Jepson från The Ark gjorde reportage.

TV4 till SVT

Jihde slutade 2001 på TV4 efter ett bråk med kommentatorn Robert Perlskog.[1] Samma år fick han ett erbjudande från SVT, en tjänst han hade till 2007. Bland annat ledde han SVT:s sändningar från Olympiska vinterspelen 2006 i Turin i Italien, och julen 2004 intervjuade han de svenska kungabarnen för SVT. Vid EM i friidrott 2006 på Nya Ullevi i Göteborg var han programledare för EM-studion. Jihde var programledare för Hockeykväll som visades i SVT. Hösten och vintern 2006/2007 ledde han egna talkshowen Hos Jihde.

Efter en landskamp mellan Sverige och Kroatien 2003, som slutade 2-1 till Kroatien, intervjuade Peter Jihde Zlatan Ibrahimović efter matchen. Intervjun blev uppmärksammad då Zlatan blev irriterad på Jihdes fråga om vad laget skulle förändra till matchen mot San Marino i samband med kvalet till EM 2004. I direktsänd tv utnämnde Zlatan Jihde till mittfältare genom orden “Vi ska sätta in dig på mittfältet så du kan styra och ställa”. Den intervjun blev även Jihdes sista med Zlatan.[2]

Åter till TV4, Idol och Nyhetsmorgon 

TV4 lockade 2007 tillbaka Jihde med möjligheten om att få arbeta med flera större sportevenemang som kanalen skulle ta hand om framöver – bland annat handbolls-EM och fotbolls-EM 2008. Dessutom fick han en egen sport-talkshow.[3]

År 2007 var han programledare för Idol på kanalen. Audition-delen av programmet leddes av Carina Berg och Carolina Gynning. I 2008 års Idol skötte han alla dessa uppgifterna, vilket han även gjorde åren 2009 och 2010. I slutet av december 2010 meddelade dock Peter Jihde att han hoppade av programmet inför den kommande säsongen.[4]

Åren 2012–2018 var han en av programledarna på Nyhetsmorgon, där han oftast kom att arbeta i lag med Tilde de Paula Eby.[5][6]

I januari 2018 meddelades att Niklas Jihde efter 18 år på TV4 lämnar företaget, för att börja arbeta för konkurrerande MTG och TV3.[5]

Övriga aktiviteter, hälsa

2012 drabbades Peter Jihde av diabetes typ-1. Sedan dess har han verkat på flertalet sätt för att öka kunskapen om sjukdomen och berätta om diabetikers situation.

2016 utkom Jihde med boken Jihdes diabetes : en match för livet (Volante), skriven tillsammans med hustrun Karin Jihde, där han öppenhjärtigt berättade om hur det är att leva med sjukdomen. I boken avslöjade även Peter Jihde att han är bipolär.[7]

Utmärkelser 

Magnus Sigge Svensson
Lars Magnus Svensson, född 1 mars 1963 i Säby församling i nuvarande Tranås kommun,
är en svensk före detta ishockeyspelare
som tillbringat större delen av sin hockeykarriär i
Leksands IF och har spelat 127 landslagsmatcher för
Tre Kronor.
1994-1996
spelade Svensson också i NHL i Florida Panthers
Svenssons position var högerback. Svensson hade nr 8 i
Leksands IF
och
Tre Kronor
Sen Magnus Svensson slutade i Leksands IF 2002
har ingen spelare fått använda nr 8. Hans tröja är sedan 2013 hissad i
Tegera Arenas tak.
Tränarkarriär
2008 började han träna Fagerstas a-lag i hockey, FAIK spel
ar i division 2. Säsongerna 2009/2010
och 2010/2011 var Svensson tränare för Borlänge Hockey s
om spelar i division 1. I november
2011 ersatte Svensson
Ulf Hedberg
som tränare för
Leksands IF Dam
i Riksserien.
2015-2016 Var Magnus med som Assisterande tränare och förde upp Leksands IF i SHL
Meriter
Svenska Dagbladets guldmedalj
1987
Invald i All-Star Team VM 1994
IIHF
direktoratet pris som bäste
back
1994
Vann skytteligan i VM 1994
Sveriges All-Star Team 1994
OS
-guld 1994
VM
-guld 1987
Jacob Josefsson

Jacob Josefson, född 2 mars 1991 i Stockholm, är en svensk professionell ishockeyspelare som spelar för Djurgården Hockey i SHL.

Han har tidigare spelat för Buffalo Sabres och New Jersey Devils i NHL.

Josefson debuterade i J18-allsvenskan för Djurgården som 14-åring. Säsongen 2006–07 tog han U16 SM-guld med Djurgården. 2007 debuterade han i J18-landslaget och spelade final i TV-pucken med Stockholms lag. Hans moderklubb är IK Göta.

Han draftades av New Jersey Devils som 20:e spelare i NHL-draften 2009. Säsongen 2010–11 skrev han på ett entry level-kontrakt med Devils.

Josefson har tidigare spelat fotboll i IF Brommapojkarnas lag för spelare födda 1991. Laget vann Gothia Cup 2002 och S:t Erikscupen 2004.

Under sina säsonger i Devils gjorde han aldrig mer än 11 poäng under en säsong och fick inte förnyat förtroende med klubben när hans kontrakt gick ut efter säsongen 2016/17. Istället skrev han som unrestricted free agent på ett ettårsavtal med Buffalo Sabres 1 juli 2017.[1]

Med endast fyra poäng under sin säsong med Sabres fick han inte förnyat förtroende och skrev den 27 april 2018 på ett tvåårskontrakt med Djurgården Hockey i SHL.[2]

Erik Granqvist
Erik Granqvist,
(Hockeyexpert på Viasat. Tidigare målvaktscoach i Färjestad & Tre Kronor. Målvakt i Luleå på 90-talet. 2 SM-guld som coach, 1 VM-medalj som coach, 1 SM-guld som spelare).

Erik Granqvist arbetade som målvaktstränare och videocoach i ishockey i Färjestad BK från 2006-2014. Han inledde sin karriär som tränare i Rögle BK i början av 2000-talet och värvades sedan till Färjestad av Håkan Loob 2006. Det har blivit flera SM-guld, seriesegrar och Nordic Trophy vinst på meritlistan, men störst uppmärksamhet fick han för sin coachning tillsammans med målvakten Jonas Gustavsson, som till slut blev “Monstret” med hela hockeyvärlden efter en fantastisk utveckling som kröntes med SM-guld och vinnare av Guldpucken 2009. 2009-2010 fortsatte han utveckla målvakten Henrik Karlsson som sedan skrev envägskontrakt med Calgary Flames i National Hockey League. Under VM 2010 var Granqvist målvaktstränare och videocoach för Sveriges herrlandslag i ishockey som tog brons. Året därpå coachade Granqvist fram Christopher Nihlstorp och Alexander Salák till ytterligare ett SM-guld tillsammans med Färjestad 2011. Granqvist har även coachat den Winnipeg-draftade Eric Comrie och många fler unga målvakter.

Granqvists aktiva karriär som målvakt började i Boden. 1987 fick han pris som TV-puckens bäste målvakt och spelade flera juniorlandskamper. Han värvades till Luleå Hockey av Lars Bergström (tränare) 1988. Efter hockeygymnasiet i Sunderbyn utanför Luleå läste Granqvist 80 poäng ekonomi och marknadsföring på Luleå tekniska universitet. 1996 vann Luleå HF sitt första SM-guld med Jarmo Myllys i kassen och Granqvist som backup. Kuriosa är att Erik Granqvist (trummor) detta år bildade ett rockband, Ebba Blitz, tillsammans med forwarden Robert Nordberg (gitarr) och backen Petter Nilsson (sång och bas). De gav sig ut på en sommarturné 1996 som kallades “The golden tour” och skrev också en bok med titeln Den inre matchen. 1998 spelade han sin sista säsong i VEU Feldkirch, Österrike.

Mikael Tellqvist

Mikael Tellqvist, född 19 september 1979 i Sundbyberg,
Mikael Tellqvist har under senare år rankats som en av Sveriges bästa målvakter. Tellqvists moderklubb heter Järfälla HC. Hans karriär började i Djurgårdens IF som backup till Tommy Söderström, men när Söderström slutade valde DIF-ledningen att satsa på den unge Mikael Tellqvist. Det gav resultat då Tellqvist spelade hem 2 SM-guld till Djurgårdens IF och dessutom vann han Djurgårdsfansens hjärta. 2001 åkte han över Atlanten för att spela för NHL-laget Toronto Maple Leafs. De första säsongerna fick han dock till största delen tillbringa i farmarlaget St. John’s Maple Leafs.

Under den andra säsongen i NHL blev han uttagen till VM 2003 som andremålvakt bakom Tommy Salo. Det var i den turneringen han fick sitt genombrott som landslagsmålvakt. I kvartsfinalen mot Finland låg Sverige under med 1-5 en bit in i andra perioden, när förbundskaptenen Hardy Nilsson valde att byta in Tellqvist. Tellqvist storspelade och var en stor orsak till att Sverige kunde vända matchen och vinna med 6-5. Därefter var han förstemålvakt i resten av turneringen och tog ett VM-silver.

Efter det fjärde året i farmarlaget St. John’s blev han uppkallad till Toronto Maple Leafs till säsongen 2005/2006 som andremålvakt till Ed Belfour. Säsongen därefter skickades han dock ned till farmarlaget igen. Men i november 2006 bytte Toronto Maple Leafs bort Tellqvist till Phoenix Coyotes, mot Tyson Nash och en fjärderunda i draften 2007. I Phoenix var Tellqvist stundtals strålande (höll bland annat nollan två gånger) och han var under en tid förstemålvakt i laget. I slutet av säsongen gick det dock sämre och han avslutade säsongen som andremålvakt bakom Curtis Joseph. Samma öde väntade Tellqvist säsongen därpå, då han trots imponerande spel (åter två nollor) fortsatte agera andremålvakt bakom klubbens nya affischnamn Ilya Bryzgalov. I mars 2009 blev Tellqvist bortbytt till Buffalo Sabres. 1 maj skrev han på för Ak Bars Kazan i Ryska KHL för säsongen 09-10. Den 7 juni 2011 meddelar Modo Hockey att Tellqvist har skrivit på ett kontrakt med dem inför säsongen 2011/2012. Den 14 maj 2012 blev det klart att Tellqvist ska representera Dinamo Riga till och med säsongen 2013/2014 och återvänder därmed till KHL. Den 12/5 2014 blev det klart att Tellqvist skrivit ett treårsavtal med Djurgårdens IF och han återvänder därmed till svensk ishockey.

Årets rookie, elitseriesäsongen 1999/2000
SM-guld 2000 med Djurgårdens IF
SM-guld 2001 med Djurgårdens IF
VM-brons 2001
VM-silver 2003
OS-guld 2006

Anders Masken Carlsson

Anders “Masken” Carlsson, född 25 november 1960 i Gävle, är en svensk före detta professionell ishockeyspelare som har spelat i både Elitserien och NHL.[1]

Spelarkarriär[redigera 

Anders Carlsson har Gävle GIK som moderklubb, men bytte klubb till Brynäs IF som blev den klubb där han hockeyfostrades.

Han debuterade i klubbens A-lag under 1978/79. Andra elitserieklubbar som Carlsson spelade i under sin karriär var Södertälje SKVästerås IK och Leksands IF.[1] Dessutom spelade han några säsonger i New Jersey Devils i NHL.

Carlsson är den enda spelaren som har spelat elitseriehockey under både 1970-talet, 80-talet, 90-talet och 2000-talet. Han har två SM-guld med Brynäs IF (19801993) och ett med Södertälje SK (1985).[1] Under spelarkarriären gjorde han totalt 196 mål och 330 assist på 653 matcher i Elitserien.[1] Dessutom spelade han 104 NHL-matcher för New Jersey Devils.

I landslaget spelade Carlsson 129 A-landskamper och har två VM-guld (19871991).[1] Vid VM i Moskva 1986 svarade han för en hjälteinsats i Sveriges match mot Finland, där han med 2 mål på 9 sekunder i slutskedet hämtade upp 2–4 till 4–4, ett resultat som slutligen gav Sverige en silvermedalj. Kvitteringspucken satte han i krysset bakom den finske målvakten Hannu Kamppuri.

Klubbar[redigera | redigera wikitext]

Carlsson var lagkapten i Brynäs IF under säsongerna 1992/93 och 1993/94 och i Leksands IF 1999/00.[1]

Efter spelarkarriären

Anders Carlsson har efter den aktiva karriären arbetat som sportchef i Leksands IF, vilken var den klubb han spelade för från 1995 och fram tills att han avslutade sin aktiva karriär 2001. Efter att Leksands IF degraderats från Elitserien efter säsongen 2005/06 valde Carlsson att avgå som sportchef. Även VD:n Jonas Bergqvist lämnade klubben. Carlsson har även under många säsonger arbetat som talangscout för NHL-klubben Colorado Avalanche.[1] Sedan säsongen 2013/14 jobbar Carlsson som general manager för Rögle BK.[1]

Anders Carlsson
Smeknamn Masken
Nationalitet Sverige Sverige
Född 25 november 1960 (57 år),
GävleSverige
Spelardata
Position Center
Skjuter Vänster
Längd 180 cm
Vikt 88 kg
Klubbar
Spelade för Brynäs IF
Södertälje SK
New Jersey Devils
Maine Mariners
Utica Devils
Team Boro
VIK Västerås
Leksands IF
Övrigt
Proffsår 1978–2001
Anders Carlsson
Ishockey, herrar
Världsmästerskap
Silver Sovjetunionen 1986 Ishockey
Guld Österrike 1987 Ishockey
Silver Schweiz 1990 Ishockey
Guld Finland 1991 Ishockey
Silver Finland 1997 Ishockey
Svenska mästerskap
Guld Brynäs IF 1980 Ishockey
Guld Södertälje SK 1985 Ishockey
Guld Brynäs IF 1993 Ishockey

Thomas Rundqvist

Thomas Per Rundqvist, född 4 maj 1960 i Vimmerby, är en svensk före detta ishockeycenter

Rundqvist är trea på listan över de som spelat flest ishockeylandskamper för Sverige med 267 matcher, bara Jonas Bergqvist och Jörgen Jönsson har spelat fler. Rundqvist främsta ögonblick i landslagsdressen inträffade i samband med VM 1991 i Åbo då han i egenskap av lagkapten fick äran att höja VM-pokalen efter Sveriges avslutande 2-1-seger mot Sovjetunionen; Sverige blev världsmästare före Kanada och Sovjet.

Rundqvists moderklubb är Vimmerby IF, som han lämnade för Färjestads BK 1978. Han gjorde 14 säsonger i Karlstad-klubben mellan åren 1978 och 1993. Säsongen 1984–85 spelade han bara två matcher för NHL-laget Montreal Canadiens. Efter sejouren i Kanada återvände han till Färjestad där han var aktiv fram till 1993, då han tillsammans med Bengt-Åke Gustafsson lämnade klubben för spel i österrikiska Feldkirch. Rundqvist var under sin karriär känd som en duktig center med ett bra passningsspel. På meritlistan finns två VM-guld, två OS-brons, tre SM-guld med Färjestad (1981, 1986, 1988) samt brons i JEM och JVM. Både i Färjestad och i landslaget var Håkan Loob en vanligt förekommande vapendragare till Rundqvist. Rundqvist fick smeknamnet Kocken eftersom han så ofta serverade målgivande passningar. Samarbetet har fortsatt även efter spelarkarriärerna.

Jared Palmer

Jared Palmer

 

Jared Eiseley Palmer (born July 2, 1971) is a professional tennis player who won 28 professional doubles titles and one singles title in his career on the ATP Tour. He also won four double titles on the challenger’s circuit (two in 1992 and two in 1993). Palmer turned professional in 1991 after winning the 1991 NCAA Division 1 singles title as a sophomore playing for Stanford University.

Palmer’s biggest doubles titles came at the 1995 Australian Open and the 2001 Wimbledon. Palmer also won the ATP Masters Series event at Indian Wells in 2000. Additionally, Palmer reached the doubles final at two other Grand Slam events, Wimbledon in 1999 and the US Open in 2001. Palmer made the finals at six additional AMS events: Canada (1994 and 2001), Miami (1994 and 2002), Hamburg (1999) and Paris (1999).

Palmer was ranked the World No. 1 men’s doubles player on March 20, 2000. He was also ranked as high as World No. 35 in singles. His lone singles title on the ATP tour came at (Pinehurst in 1994). Palmer retired from tennis in 2005 after earning $3,471,164 in career prize money while on the ATP Tour.

Palmer resided in Palo Alto and Stockholm.

Jared Eiseley Palmer
Country (sports)  United States
Residence Palo AltoCalifornia, United States
Born July 2, 1971 (age 46)
New York, United States
Height 6 ft 3 in (1.91 m)
Turned pro 1991
Retired 2005
Plays Right-handed (1-handed backhand)
Prize money US$ 3,471,164
Singles
Career record 69–80
Career titles 1
Highest ranking No. 35 (November 14, 1994)
Grand Slam Singles results
Australian Open 2R (1994)
French Open 2R (19941995)
Wimbledon 3R (1995)
US Open 4R (1995)
Doubles
Career record 421–248
Career titles 28
Highest ranking No. 1 (March 20, 2000)
Grand Slam Doubles results
Australian Open W (1995)
French Open SF (1996)
Wimbledon W (2001)
US Open F (2001)
Last updated on: October 16, 2012.

Doubles titles (28)[edit]

Legend
Grand Slam (2–2)
Tennis Masters Cup (0–0)
ATP Masters Series (1–6)
ATP Championship Series (6–3)
ATP Tour (19–12)
Titles by Surface
Hard (20–9)
Clay (3–7)
Grass (2–4)
Carpet (3–3)
Outcome No. Date Tournament Surface Partner Opponents Score
Winner 1. January 6, 1992 Wellington, New Zealand Hard United States Jonathan Stark Netherlands Michiel Schapers
Czech Republic Daniel Vacek
6–3, 6–3
Runner-up 1. May 11, 1992 Charlotte, U.S. Clay United States Bret Garnett United States Steve DeVries
Australia David Macpherson
4–6, 6–7
Winner 2. July 20, 1992 Washington, D.C., U.S. Hard United States Bret Garnett United States Ken Flach
United States Todd Witsken
6–2, 6–3
Runner-up 2. August 24, 1992 New Haven, U.S. Hard United States Patrick McEnroe United States Kelly Jones
United States Rick Leach
6–7, 7–6, 2–6
Runner-up 3. November 16, 1992 Antwerp, Belgium Carpet United States Patrick McEnroe Australia John Fitzgerald
Sweden Anders Järryd
2–6, 2–6
Runner-up 4. May 3, 1993 Atlanta, U.S. Clay United States Todd Martin United States Paul Annacone
United States Richey Reneberg
4–6, 6–7
Runner-up 5. May 10, 1993 Tampa, U.S. Clay United States Kelly Jones United States Todd Martin
United States Derrick Rostagno
3–6, 4–6
Winner 3. January 17, 1994 Auckland, New Zealand Hard United States Patrick McEnroe Canada Grant Connell
United States Patrick Galbraith
6–2, 4–6, 6–4
Winner 4. February 7, 1994 San Jose, U.S. Hard (i) United States Rick Leach Zimbabwe Byron Black
United States Jonathan Stark
4–6, 6–4, 6–4
Runner-up 6. February 14, 1994 Memphis, U.S. Hard (i) United States Jim Grabb Zimbabwe Byron Black
United States Jonathan Stark
6–7, 4–6
Runner-up 7. February 21, 1994 Philadelphia, U.S. Carpet United States Jim Grabb Netherlands Jacco Eltingh
Netherlands Paul Haarhuis
3–6, 4–6
Runner-up 8. March 21, 1994 Miami, U.S. Hard The Bahamas Mark Knowles Netherlands Jacco Eltingh
Netherlands Paul Haarhuis
6–7, 6–7
Winner 5. May 2, 1994 Atlanta, U.S. Clay United States Richey Reneberg United States Francisco Montana
United States Jim Pugh
4–6, 7–6, 6–4
Runner-up 9. May 9, 1994 Pinehurst, U.S. Clay United States Richey Reneberg Australia Todd Woodbridge
Australia Mark Woodforde
2–6, 6–3, 3–6
Runner-up 10. August 1, 1994 Toronto, Canada Hard United States Patrick McEnroe Zimbabwe Byron Black
United States Jonathan Stark
4–6, 4–6
Winner 6. October 3, 1994 Basel, Switzerland Hard (i) United States Patrick McEnroe South Africa Lan Bale
South Africa John-Laffnie de Jager
6–3, 7–6
Runner-up 11. October 10, 1994 Toulouse, France Hard (i) United States Patrick McEnroe Netherlands Menno Oosting
Czech Republic Daniel Vacek
6–7, 7–6, 3–6
Winner 7. January 30, 1995 Australian OpenMelbourne Hard United States Richey Reneberg The Bahamas Mark Knowles
Canada Daniel Nestor
6–3, 3–6, 6–3, 6–2
Winner 8. February 20, 1995 Memphis, U.S. Hard (i) United States Richey Reneberg United States Tommy Ho
New Zealand Brett Steven
4–6, 7–6, 6–1
Runner-up 12. May 8, 1995 Atlanta, U.S. Clay United States Richey Reneberg Spain Sergio Casal
Spain Emilio Sánchez
7–6, 3–6, 6–7
Winner 9. October 16, 1995 Tel AvivIsrael Hard United States Jim Grabb United States Kent Kinnear
United States David Wheaton
6–4, 7–5
Winner 10. November 13, 1995 Moscow, Russia Carpet Zimbabwe Byron Black United States Tommy Ho
New Zealand Brett Steven
6–4, 3–6, 6–3
Winner 11. November 16, 1998 Moscow, Russia Carpet United States Jeff Tarango Russia Yevgeny Kafelnikov
Czech Republic Daniel Vacek
6–4, 6–7, 6–2
Winner 12. January 11, 1999 DohaQatar Hard United States Alex O’Brien South Africa Piet Norval
Zimbabwe Kevin Ullyett
6–3, 6–4
Runner-up 13. May 10, 1999 Hamburg, Germany Clay Netherlands Paul Haarhuis Australia Wayne Arthurs
Australia Andrew Kratzmann
6–2, 6–7(5–7), 2–6
Runner-up 14. June 14, 1999 Halle, Germany Grass Netherlands Paul Haarhuis Sweden Jonas Björkman
Australia Patrick Rafter
3–6, 5–7
Runner-up 15. July 5, 1999 Wimbledon, London Grass Netherlands Paul Haarhuis India Mahesh Bhupathi
India Leander Paes
7–6(12–10), 3–6, 4–6, 6–7(4–7)
Winner 13. August 23, 1999 Indianapolis, U.S. Hard Netherlands Paul Haarhuis France Olivier Delaître
India Leander Paes
6–3, 6–4
Runner-up 16. November 8, 1999 Paris, France Carpet Netherlands Paul Haarhuis Canada Sébastien Lareau
United States Alex O’Brien
6–7(7–9), 5–7
Runner-up 17. January 10, 2000 DohaQatar Hard United States Alex O’Brien The Bahamas Mark Knowles
Belarus Max Mirnyi
3–6, 4–6
Winner 14. March 13, 2000 Scottsdale, U.S. Hard United States Richey Reneberg United States Patrick Galbraith
Australia David Macpherson
6–3, 7–5
Winner 15. March 20, 2000 Indian Wells, U.S. Hard United States Alex O’Brien Netherlands Paul Haarhuis
Australia Sandon Stolle
6–4, 7–6(7–5)
Winner 16. August 21, 2000 Washington, D.C., U.S. Hard United States Alex O’Brien United States Andre Agassi
Armenia Sargis Sargsian
7–5, 6–1
Winner 17. March 12, 2001 Scottsdale, U.S. Hard United States Donald Johnson Chile Marcelo Ríos
Netherlands Sjeng Schalken
7–6(7–3), 6–2
Winner 18. April 30, 2001 Barcelona, Spain Clay United States Donald Johnson Spain Tommy Robredo
Spain Fernando Vicente
7–6(7–2), 6–4
Winner 19. May 7, 2001 Majorca, Spain Clay United States Donald Johnson Spain Feliciano López
Spain Francisco Roig
7–5, 6–3
Winner 20. June 25, 2001 Nottingham, England Grass United States Donald Johnson Australia Paul Hanley
Australia Andrew Kratzmann
6–4, 6–2
Winner 21. July 9, 2001 Wimbledon, London Grass United States Donald Johnson Czech Republic Jiří Novák
Czech Republic David Rikl
6–4, 4–6, 6–3, 7–6(8–6)
Runner-up 18. August 6, 2001 Montreal, Canada Hard United States Donald Johnson Czech Republic Jiří Novák
Czech Republic David Rikl
4–6, 6–3, 3–6
Runner-up 19. September 10, 2001 US Open, New York City Hard United States Donald Johnson Zimbabwe Wayne Black
Zimbabwe Kevin Ullyett
6–7(9–11), 6–2, 3–6
Winner 22. October 29, 2001 Stockholm, Sweden Hard (i) United States Donald Johnson Sweden Jonas Björkman
Australia Todd Woodbridge
6–3, 4–6, 6–3
Winner 23. January 7, 2002 DohaQatar Hard United States Donald Johnson Czech Republic Jiří Novák
Czech Republic David Rikl
6–3, 7–6(7–5)
Winner 24. January 14, 2002 Sydney, Australia Hard United States Donald Johnson Australia Joshua Eagle
Australia Sandon Stolle
6–4, 6–4
Runner-up 20. April 1, 2002 Miami, U.S. Hard United States Donald Johnson The Bahamas Mark Knowles
Canada Daniel Nestor
3–6, 6–3, 1–6
Runner-up 21. June 24, 2002 Nottingham, England Grass United States Donald Johnson United States Mike Bryan
The Bahamas Mark Knowles
6–0, 6–7(3–7), 4–6
Winner 25. October 28, 2002 St. Petersburg, Russia Hard (i) South Africa David Adams Georgia (country) Irakli Labadze
Russia Marat Safin
7–6(10–8), 6–3
Runner-up 22. May 5, 2003 Munich, Germany Clay Australia Joshua Eagle Zimbabwe Wayne Black
Zimbabwe Kevin Ullyett
3–6, 5–7
Runner-up 23. June 23, 2003 Nottingham, England Grass Australia Joshua Eagle United States Bob Bryan
United States Mike Bryan
6–7(3–7), 6–4, 6–7(4–7)
Winner 26. February 16, 2004 Milan, Italy Carpet Czech Republic Pavel Vízner Italy Daniele Bracciali
Italy Giorgio Galimberti
6–4, 6–4
Winner 27. October 4, 2004 Shanghai, China Hard Czech Republic Pavel Vízner United States Rick Leach
United States Brian MacPhie
4–6, 7–6(7–4), 7–6(13–11)
Winner 28. October 11, 2004 Tokyo, Japan Hard Czech Republic Pavel Vízner Czech Republic Jiří Novák
Czech Republic Petr Pála
5–1, ret.

Mackan Edlund

Mats Mackan Roger Edlund, född 8 april 1975 i Stockholm, är en svensk programledare i TV och radio. I humor-programmet Deluxe i Sveriges Radio P3 gjorde han rollgestaltningar som Björne, Vanheden, kocken Jörgen Karmapolis, Dr Helsefyrn, Östgöten med flera. Han är mest känd som ena halvan av duon Erik och Mackan.

Edlund har ofta figurerat tillsammans med sin vän Erik Ekstrand. Bland annat har de gjort programmen Nemas problemas, 99 saker man måste göra innan man dör, Snygga & Smärta, Guldfeber, Erik & Mackan – Hela och rena, Sovmorgon med Erik & Mackan på Bandit Rock 106-3 och Gumball 3000 med Erik & Mackan.

Mattias Öhlund

Mattias Öhlund, född 9 september 1976 i Piteå, är en svensk före detta professionell ishockeyspelare som sist spelade för NHL-laget Tampa Bay Lightning. Han spelade också 11 år i Vancouver Canucks.[1]

Karriär[redigera 

Mattias Öhlund var Vancouver Canucks första val i NHL-draften 1994, som 13:e spelare totalt. Under några säsonger kunde han inte spela i NHL på grund av att Vancouvers general manager Pat Quinn och Öhlunds agent inte kom överens om ett kontrakt. Han spelade istället säsongerna 1994–95 till 1996–97 i Elitserien med Luleå HF och var bland annat med om att bärga Luleås första och hittills enda SM-guld. Sommaren 1997 gav Toronto Maple Leafs Öhlund ett kontraktserbjudande som Vancouver var tvungna att matcha om de inte ville mista NHL-rättigheterna till honom.

Öhlund gjorde sin NHL-debut i två matcher i Japan mot Mighty Ducks of Anaheim. Under sin första säsong i NHL delade han och Jyrki Lumme på förstaplatsen i klubbens interna mål- och poängliga för backar, och Öhlund blev även utsedd till lagets bäste back. Han röstades även fram som nummer två till Calder Trophy som ligans bästa rookie.

Under fyra av de elva säsonger som Öhlund spelade i Vancouver valdes han till lagets bäste back och är också den försvarsspelare som gjort flest mål och poäng genom tiderna i Vancouver-tröjan.

Sommaren 2009 skrev Öhlund på ett sjuårskontrakt med Tampa Bay Lightning. Där var han tänkt att ge stadga åt lagets defensiv och samtidigt agera mentor för jättelöftet Victor Hedman. Under sin första säsong i Tampa Bay gjorde Öhlund inga mål, vilket var första gången som han gick mållös från en grundserie, men noterade 13 assist på 67 matcher och hade i särklass mest istid i laget, 22 minuter och 49 sekunder i genomsnitt per match.

Öhlund har även representerat Sverige i ett flertal internationella turneringar, med början i tre raka juniorvärldsmästerskap år 1994-1996. Facit från de turneringarna blev silver 1994, brons 1995 och silver 1996. År 1996 blev han även utsedd till turneringens bäste back. Han har även medverkat i tre världsmästerskap och erövrat alla medaljvalörer – i tur och ordning silver 1997, guld 1998 och brons 2001. Öhlund har även spelat i fyra raka olympiska spel – 1998, 2002, 2006 och 2010 – med OS-guldet 2006 som höjdpunkt, även om han där skadade sig innan finalen mot Finland. Han var även med som back i World Cup 2004.

Den 1 juli 2016 gick Öhlunds långtidskontrakt ut och han kunde officiellt förklara att han lagt av. I praktiken slutade han redan 2011 på grund av långvariga skadebekymmer, men kunde inte göra det officiellt utan att bryta kontraktet och i och med det förlora flera miljoner dollar.

Meriter

SALT LAKE CITY 020216 – ISHOCKEY – TRE KRONOR I OLYMPISKA SPELEN I SALT LAKE CITY, USA, 2002: 2 Mattias Öhlund, Vancouver Canucks.
Foto Henrik Montgomery kod 1066
COPYRIGHT PRESSENS BILD

Pontus Kåmark

Pontus Kåmark, född 5 april 1969 i Västerås, är en svensk före detta fotbollsspelare. Han spelade som back under sin aktiva karriär. Kåmarks moderklubb är IK Franke i Västerås. Under sin aktiva karriär spelade han för IK FrankeVästerås SKIFK GöteborgLeicester City och AIK.

Kåmark var en del av det svenska fotbollslandslaget 1994 som slutade trea i VM 1994.

2002 avslutade Kåmark sin aktiva karriär efter sammanlagt 168 allsvenska matcher och 4 mål för IFK Göteborg. Han spelade även 57 landskamper men gjorde inget mål. Efter sin aktiva karriär har han arbetat som expert för Viasat.

Klubblag

IFK Göteborg

Leicester City

Landslaget

Rickard Rakell

Rickard Rakell, född 5 maj 1993 i Sollentuna, är en svensk ishockeyspelare som spelar för Anaheim Ducks i NHL. Rakell började som ung spela hockey i Sollentuna HC och gick sedan över till Spånga IS. Han spelade sedan två säsonger i AIK:s juniorlag innan han 2010 flyttade till Kanada och juniorligan OHL där han spelade med Plymouth Whalers. I NHL Entry Draft 2011 valdes som han nummer 30 i första rundan av Anaheim Ducks.

Rickard Rakell var med i juniorlandslaget som vann Junior-VM 2012 genom att besegra Ryssland i förlängningen med 1-0.[1] Han var även med och vann guld för Tre Kronor i VM 2018.

Anette Norberg

Idag presenterar vi en Idrotts kvinna med en enastående Meritlista och jag vill påstå att hon är KLART BÄST I VÄRLDEN i sin sport!

VARMT VÄLKOMMEN TILL MATCHEN MOT CANCER
ANETTE NORBERG

Anette Norberg, född 12 november 1966 i Härnösand, är en svensk före detta curlingspelare. Norberg har vunnit internationella mästerskap som skip för två olika lag med namnet Lag Norberg. Hon är Sveriges bästa curlingspelare genom tiderna och har tagit två OS-guld, 2006 och 2010, samt tre VM-guld och sju EM-guld. Totalt tog hon 23 mästerskapsmedaljer mellan 1984 och 2011. 2013 avslutade Norberg sin curlingkarriär.[1]Anette tilldelades Victoriastipendiet 2012

Under många år representerade Anette Norberg moderklubben Härnösand CK. Den mest framgångsrika laguppställningen inkluderade Eva Lund, systern Cathrine Lindahl och Anna Le Moine. Fram till 2003 spelade Helena Lingham etta i laget men ersattes av Le Moine. Laget vann bland annat sex EM-guld, två VM och två OS.

Under vinter-OS i Turin tog Lag Norberg guld efter en dramatisk final mot schweiziskan Mirjam Otts lag. Finalen avgjordes av den sista stenen i sista omgången. Laget var från den 23 februari 2006 därmed regerande OS-, VM-, EM- och SM-mästare. Detta tills de förlorade SM den 7 mars 2006 mot Granit/Johansson. Anette Norberg blev 2007 den första att ta hem ett sjunde EM-guld. Vid vinter-OS i Vancouver 2010 försvarade laget sitt OS-guld i finalmatchen mot Kanada som avgjordes i skiljeomgång där Kanadas kapten Cheryl Bernard misslyckades med att placera sig bäst med matchens sista sten.

Efter OS-guldet 2010 splittrades laget. Den 24 maj 2010 meddelade Anette Norberg att hennes mycket framgångsrika lag lade ner, men att hon själv kommer att fortsätta med curlingen.

Niklas Jihde
Niklas Jihde,
(Programledare på Viasat – OS, PL, World Cup, NHL bl a.  5 VM-guld & 4 SM-guld som innebandyspelare).

Under sin spelarkarriär har Niklas Jihde vunnit två SM-guld med Pixbo Wallenstam IBK, två med AIK Innebandy och flera VM-guld med det svenska landslaget. Han gjorde dessutom en sejour som proffs i Grasshopper Club Zürich i Schweiz. Hans aktiva spelarkarriär avslutades säsongen 2008/2009, när han tog SM-guld med AIK . Senare gjorde han en kort comeback under våren 2010 i Linköping IBK tillsammans med den tidigare lagkamraten Anders Hellgård. Comebacken avslutades med att Linköping avancerade till Svenska Superligan, efter två mål av Jihde i den sista matchen som slutade med vinst 4-2.

Jihde spelade sin sista landskamp när Sverige mötte Finland i december 2008 under VM-finalen, som Sverige förlorade med 6-7 efter sudden death. I matchen gjorde Jihde två av målen när Sverige hämtade upp ett 4-0-underläge.

Klubbar

Meriter

  • Först att nå 600 poäng i Sveriges högsta division
  • Den spelare som har gjort flest poäng i det svenska landslaget (139 poäng)


MVP VM-2004
Utmärkelser

  • Allstar-Team VM 2004
  • Allstar-Team Europacupen 2003,2007,2008
  • Årets Spelare 1998
  • Årets Forward: 1998, 2002, 2003

Anders Limpar

Anders Erik Limpár, ofta omnämnd som Anders Limpar[2][3][4] och ibland kallad “Limpan”, född 24 september 1965[5] i SolnaStockholms län, är en svensk före detta elitfotbollsspelare med ungerskt påbrå. Han är numera bosatt i Sollentuna och verkar som assisterande tränare i Sollentuna FK som ligger i division 2

Biografi[redigera

 

Limpár är uppvuxen i Solna. Han började spela i Spårvägens GoIF 1971 och kom som åttaåring till AIK:s pojklag men lämnade AIK för Brommapojkarna 1977. Där kom han i början av 80-talet fram som stor talang i division 1 norra. Hans spel ledde fram till att han värvades till Örgryte IS som 1986 var regerande svenska mästare. I ett lag med spelare som Jan HellströmConny Karlsson och Sven Andersson blev han ordinarie. År 1987 följde landslagsdebuten i en landskamp mot Sovjetunionen (3–1) där Limpar blev en av målskyttarna. År 1988 togs han ut till OS av Benny Lennartsson och spelade tillsammans med bland andra Roger LjungHans EskilssonJoakim NilssonMartin Dahlin och Leif Engqvist. Sommaren 1988 lämnade han ÖIS för spel i schweiziska BSC Young Boys där Tord Grip var tränare. År 1989 värvades han av US Cremonesesom gått upp i Serie A. Han blev ordinarie i laget som tränades av Tarcisio Burgnich. Laget åkte ur men Limpár togs ut till VM och gick samma år till Arsenal FC.

I Arsenal under tränaren George Graham blev Limpár andre svensk att bli engelsk ligamästare. Limpár gjorde elva mål under säsongen i ett lag med profiler som Nigel WinterburnDavid SeamanTony Adams och Steve Bould. För sin framgångsrika säsong tilldelades han Guldbollen 1991. År 1992 spelade han i EM där han under gruppspelet var ordinarie men bänkades i semifinalen och gjorde ett inhopp som ersättare för Joakim Nilsson. Limpár fanns även med i den svenska truppen vid fotbolls-VM 1994, men fick bara spela under andra halvlek i bronsmatchen mot Bulgarien.

En skada satte stopp för spel i Arsenal och han tappade sin plats i Arsenal och 1994 följde en övergång till Everton FC. I Everton var han till en början framgångsrik och blev cupmästare men kom under säsongen 1996-1997 att bli reserv och tappade sin landslagsplats. År 1997 gick han till Birmingham City men det blev en sejour med bara fyra ligamatcher och samma år återvände Limpar till Sverige för spel med AIK. I AIK var han med i 1998 års guldlag men hans kontrakt förlängdes inte och han gick över till Colorado Rapids i amerikanska MLS. År 2000 återvände Limpár och skrev på för Djurgårdens IF men spelade aldrig någon seriematch utan spelade istället med Brommapojkarna fram till 2002. 2006 gjorde han en tillfällig comeback i Djursholm United.

 

Eddie Läck

 

Eddie Jan Läck, född 5 januari 1988 i Norrtälje, är en svensk professionell ishockeymålvakt som är kontrakterad till New Jersey Devils i NHL och spelar för deras primära samarbetspartner Binghampton Devils i AHL.[1]

Han har tidigare spelat för Calgary FlamesCarolina Hurricanes och Vancouver Canucks i NHL och på lägre nivåer för Stockton HeatCharlotte CheckersChicago Wolves och Manitoba Moose i AHL.[2]

Läck har spelat för Djurgårdens IF på juniornivå. Läck har representerat såväl Småkronorna som Juniorkronorna på landslagsnivå. Från 2006 till 2009 representerade han Leksands IF. Läcks före detta målvaktskollega i Leksand, den gamla stormålvakten Ed Belfour, visade sig ha en sämre räddningsprocent än den 20-åriga Eddie Läck, detta med ungefär likvärdig speltid bakom sig. Den unge proffsspelaren blev åter igen förstemålvakt då Ed Belfour lämnade klubben 2008.

Läck skrev 14 april 2009 på ett tvåårskontrakt med Brynäs IF efter att ha spelat i Leksand i fyra år och efter att ha haft ett stort hjärta för klubben. Det blev dock bara en säsong med Brynässäsongen 2009–10, innan han skrev på ett tvåårskontrakt med Vancouver Canucks i NHL.[3][4] Efter 3 säsonger i Canucks farmarlag blev han uppkallad till storklubben för att vara backup inför säsongen 2013-14. Den 15 november 2013 skrev han på en kontraktsförlänging med Canucks som gällde till och med säsongen 2015-16, men under draften 2015 tradades han till Carolina Hurricanes i utbyte mot två draftval.[5]

Efter två säsonger i Carolina tradades han 29 juni 2017 till Calgary Flames tillsammans med Ryan Murphy i utbyte mot Keegan Kanzig.[6]

30 december 2017 blev han tradad från Calgary till New Jersey Devils i utbyte mot Dalton Prout.[7][8]

Harald Lückner

Harald Lückner, född 27 mars 1957 i Mariestad,[1] är en svensk före detta ishockeyspelare och tränare, som för närvarande arbetar som expertkommentator på C More.

LINKÖPING 2012-02-25
Linköpings tränare Harald Lückner i lördagens elitseriematch i ishockey mellan Linköping HC och Frölunda HC i Cloetta Center i Linköping.
Foto: Stefan Jerrevång / SCANPIX / Kod 60160

[2]

Biografi[redigera 

Harald Lückners främsta tränarmerit är ett SM-guld som han tog med Modo Hockey 2007 i en finalserie mot Linköping. Han valdes till årets tränare inom svensk ishockey säsongen 2006/2007.

Lückner har även lett Färjestads BK till SM-final 1991, den gången blev det dock förlust mot Djurgården. Han förde dessutom Mora IK till Elitserien 2004 och till Kvalserien 2011. I januari 2012 ersatte Lückner Hans Särkijärvisom tränare för Linköpings HC. Det var ett uppdrag som han hade säsongen ut.

Klubbar som tränare

 

Jeanette Widen

Jeanette är en 30 årig tjej från Åkersberga som började sin golfkarriär den 10 maj 2018. Detta eftersom hon vill hedra sin morfar som är döende i just cancer! den 31 maj så fick Jeanette sitt handikapp 54 och jag vet att hennes målmedvetenhet kommer att se till att hon fixar tävlingen! Vi hoppas att ni kommer och stöttar henne för det gör hennes morfar

Maria Möller

Den 9 juni är det dags för årets upplaga av Matchen mot Cancer på Åkersberga GK. Vi är jätteglada att Svenska Golfförbundets ordförande Maria Möller ställer upp och spelar så vi passade på att ställa några frågor till henne. Och kom till till åkersberga GK och titta den 9 juni. Välkomna!

Vi är jätteglada att du ställer upp och spelar Matchen mot Cancer. Varför tycker du det är viktigt att delta?

Matchen mot Cancer är ett otroligt bra initiativ så att tacka ja till inbjudan var en självklarhet – alla sätt jag kan vara med att bidra i kampen mot cancer är en självklarhet för mig!

Ganska nyligen firade du ett år på posten som ordförande i Svenska Golfförbundet. Hur har året varit?

Det har varit ett fantastiskt år för Golfsverige! Fantastiska idrottsliga elitframgångar (flera majors, EM-guld, junior-VM-brons och otaliga tourframgångar), en ökning med drygt 5000 fler medlemmar i klubbarna och 88 000 fler bokade golfronder, SGF prisas för jämställdhetsarbetet Vision 50/50 och fick för det bland annat ta emot tidningen Sport & Affärers pris för årets specialidrottsförbund och såklart måste ju också nämnas segern avseende golfens inkludering i friskvårdsbidraget efter många års slit.

Har du spelat Åkersberga tidigare?

Ja det har jag, en gång tidigare för några år sedan precis i början av min ”golfkarriär” – men enligt den registrerade ronden då lyckades jag skramla ihop 40 poäng, så det ser ju lovande ut!

När du valdes till ordförande hade du hcp 4,5, hur ligger du till idag, är formen på topp inför 9 juni?

Jag laddar definitivt för formtopp den 9 juni!

FOTO: SGF/Göran Söderqvist

Ivan Hansen

Danskfödde Ivan Hansen som hamnade i Mora när han lämnade Borlänge eftersom Leksand inte ville brandskatta IF Tunabro allt för hårt då de åkte ur Allsvenskan i mitten av 1970-talet. Ivan vart sedan en stor spelare i Leksands IF

Rikard Franzen

Rikard Franzén, född den 21 mars 1968 i Huddinge församling. En före detta svensk professionell ishockeyspelareback.

Han erhöll Guldhjälmen år 2000 som Elitseriens mest värdefulla ishockeyspelare, framröstad av Elitseriens spelare. Spelade 40 A-landskamper för Tre Kronor och ett VM.

Rikard Franzén är idag tjänstledig. Den 24 mars 2014 fick han sparken från AIK Ishockey efter dåligt resultat i Kvalserien 2014.